Småstadssyndrom

Nu när jag har några dagars semester och det dessutom regnar har jag kanske lite väl mycket tid att sitta och fundera på världsproblem, men en sak blev så otroligt påtagligt när man rörde sig på gatan i Jakobstad. Nu pratar jag inte om det att jag ångrar att jag glömt mina nötta jeansshorts i Ekenäs så att jag kunde gå runt och se ut som precis alla andra eller det att jag inte har en topp i en skrikig neonfärg vilket man tydligen borde ha här i stan (jo, jag såg att de finns på Lindex och jo, jag överväger att skaffa en egen), utan avundsjukan. 

Jag blir så ledsen av att människan i många fall har en så snäv syn på saker och ting. I en liten stad som denna märks framgångsrika personer ganska fort. Begåvade människor har under Jakobs dagar en chans att uppträda med exempelvis dans, musik eller teater, men till vilket pris? I publiken hör man fräcka kommentarer om dansarna "vem tror hon att hon är riktigt?!" eller "just ja, där står han och skrålar och tror att han är nåt". Varför kan man inte vara glad över andras framgång?

I dagens ÖT har man intervjuat Camilla Norrback som valts till årets "Flickan från Jakobstad", alltså en person av kvinnligt kön som växt upp i Jakobstadstrakten, och gjort karriär på (ofta) annat håll. Hon gav ett tips till flickor från Jakobstad och jag fastnade speciellt för en sak "... Plocka bort mäninskor som inte tror på dig ur ditt liv..." Jag håller helt med och blir så ledsen över att många tror att deras eget värde styrs av någon annans framgång. Avundsjukan växer sig så stor att man inte ens kan vara glad och stolt över en kompis framgång eftersom man själv känner sig mindre värd. Det finns inte två personer som är exakt lika och alla är bra på olika saker, så jag har så svårt att förstå varför man inte har råd att peppa och hjälpa varandra. Mitt värde står inte i relation till vad någon i min omgivning åstadkommer. Mitt värde finns i mig och i vem jag är. Det att mitt värde ofta mäts i det jag gör eller presterar är tidvis synd, men å andra sidan driver det mig till att göra ännu bättre ifrån mig.

Jag är själv en "syndare" och kan ha svårt att glädjas åt andras framgång, men det har troligen att göra med att jag känner mig hotad. Alla har vi våra starka sidor och jag hoppas att vi alla, inklusive jag själv, skulle ha en sådan styrka oss själva att vi utan att känna att det äter av vårt eget värde kunde berömma människor i vår omgivning. Jag umgås dagligen med helt otroliga personer och många av dem kommer att nå hur långt som helst. Jag vill kunna vara med och peppa dessa personer och vara genuint glad över deras framgång utan att själv känna mig sämre.  Det ska jag jobba med.