Den blomstertid nu kommer..?

Det är alltid en viss känsla av frihet, men också vemod som förknippas med sången "Den blomstertid nu kommer". Det är synd att man år efter år ska diskutera huruvida den kan sjungas på skolavslutningarna eller inte, och jag håller med Björn Ulvaeus om att det måste finnas en gräns någonstans för hur långt man går i frågan (den intresserade kan läsa mera här).

Igår firades alltså studenterna med pompa och ståt och jag lyckades konversera med killens helfinska släkt i några timmar även om jag ibland blev tvungen att bara ge ett stort leende till svar och inbilla mig att de kanske tror att jag förstod vad de nyss sade. Idag undersökte jag hur många minuter det tar att gå till jobbet och hittade på vägen tillbaka en fin skogsdunge där jag vandrade omkring en stund. Skog ger mig en känsla av lugn och trygghet och jag minns väl hur jag som liten smet iväg och satt på en stubbe i skogen och tjurade när jag var riktigt arg. Mamma betalade mina bröder några mark för att de skulle cykla runt och leta efter mig (kanske man inte får avslöja sånt?), men de hittade mig aldrig. Hursomhelst så fick de pengar och jag mitt lugn, så alla var nöjda. Imorgon börjar jobbet och även om jag knappast sover en blund i natt ska det bli otroligt spännande.

Förutom mina planer på att träna flitigt i sommar hade jag planerat att återuppta mitt violinspelande eftersom bröderna alltid gnällde när jag övade hemma (och katterna i grannhuset flydde...), men jag misstänker att mina grannar inte uppskattar det värst mycket heller. Dessutom har en sträng gått av och violinen ligger i nåt förråd i Österbotten. I vilket fall som helst tänker jag inte låta bli att sjunga, jag har ju faktiskt några bröllop att sjunga på i sommar och för att brudparet inte ska gråta av förtvivlan (jag kan ju låtsas att de bara är rörda) måste jag ju öva lite.

Nu tänkte jag bjuda på en bild av mig och Karin när vi en gång i tiderna blev studenter:

År 2007 skulle man ha långklänning när man blev student - faktiskt.