Ballerinor och tandborstar

Medan jag väntade på nästa tåg satte jag mig ner och passade på att äta min lunch. En äldre dam kom fram till mig och bad mig hjälpa henne använda biljettautomaten, vilket inte är så lätt när man inte ens minns sin bankkod. I vilket fall som helst började hon att prata om alla äventyr som hon gjort i sitt liv (jag misstänker att personen ifråga är ett Ekenäs-original) och erkände att hon inte riktigt kommer ihåg alla ord, men att hon nästan alltid bara skrattar istället, så det stör inte henne desto mera. (Jag observerade senare att hon var påtagligt amnestisk)

Hon frågade vad jag studerar och man ska nog inte alltid berätta vad man studerar eftersom ganska många har en tendens att rabbla hela sin livshistoria och berätta om alla sina problem. Å ena sidan är det lite fascinerande, men å andra sidan brukar jag inte be vilt främmande människor på gatan att laga mat åt mig om det kommer fram att de är kockar. Damen var i alla fall ganska underhållande, hon undrade vilka språk jag pratar och lärde mig att "tågen" mellan Ekenäs (Hangö) och Karis kallas för "platthattar". Never heard. Det har ingen annan som jag pratat med heller gjort.

Damen gav mig också tips på hur man kan motverka att balansen blir sämre där efter 80-strecket. Hon berättade att hon alltid står på högra benet när hon tvättar tänderna i den övre tandraden och att hon sedan byter till vänstra benet när hon tvättar de nedre tänderna. Precis som en ballerina. När vi äntligen var framme vid ändstationen berömde hon mig för mina "fina, långa ben" och resten av dagen gick jag och smålog för mig själv när jag tänkte på den söta, lite råddiga gamla tanten.

Summa summarum: öva på "ballerinatandborstningen" redan i ung ålder så kanske balansen inte försämras på ålderns höst.